You can try but never stop me
För att få bättre koll på mina tankar och ideer har jag tänkt att starta en blogg, den kommer inte användas som träningsdagbok då jag för den för hand. Detta kommer mer fungera som en motivations och planeringsblogg.
Jag är Elin, 18 år och siktar mot toppen i karate. För två år sedan flyttade jag 100 mil för att börja på karategymnasium i stockholm där jag fortfarande går. Tanken med min blogg är inte att jag ska framstå som ett skinande exempel eftersom det är något jag alltid strävar mot utan här på bloggen ska jag kunna vara ärlig. Det är inte alltid en dans på rosor, men det är det här jag har valt att göra. Jag kommer skriva om svårigheter, problem men också berömma mig själv eftersom det är något jag behöver träna mer på. Det är viktigt att förstå att jag enbart skriver den här bloggen för min egen skull, ingen annans.
För att göra en lång historia kort, när jag var yngre, till jag fyllde ungefär 12 var jag tjock, fysisk aktivitet var inte något som stod högt upp på min favoritlista. Att springa dom två hundra meterna från postlådan var något min pappa alltid utmanade mig till men som jag alltid misslyckades med. På idrotten var jag alltid den som gav upp först och jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon ville bedriva hård fysisk träning frivilligt. När jag var 9 tvingade mina föräldrar mig att börja i någon idrott, jag valde karate för att bli lite coolare än jag var. Första året hatade jag det, jag kan fortfarande känna blodsmaken komma upp ur halsen av uppvärmningens 400meter jogging som jag brukade göra innan jag istället började gå. Andra året var nog lika dant, större fokus var på klockan så att tiden skulle gå istället för vad tränaren hade att säga. Min pappa sa att jag fick sluta för att han skämdes för att jag visade sådant ointresse av att vara där, jag började spela fotboll en sommer istället, jag gick ned i vikt men skolkade alltid från löpningsträningarn. Jag var sämst i laget, och jag visste det. Jag blev aldrig vald att spela viktiga matcher och jag kände att fotbollen var ingenting för mig. Jag återgick till karaten, mest för att jag sagt det till mina kompisar när dom sa att jag hade slutat. Jag hamnade i en grupp med en ny tränare och plötsligt hände något. Han gjorde träningarna så roliga! Jag ville tillbaka, jag ville träna mer, jag ville verkligen bli bättre. Jag var absolut inte en av dom duktiga i gruppen, men jag fick en drivkraft som växte sig starke för varje träning när jag insåg att jag kunde. Jag tränade mina 3 pass i veckan, missade så lite som möjligt och så när jag var 13 så tävlade jag min första tävling. I katan gick det så dåligt, jag fick inte en flagga på 3 matrcher och jag ångrade verkligen att jag ställt upp, det var inte ett kvitto på hur dålig jag var jag ville ha. Men fightingen gick bättre, jag kom två. Förlorade bara mot en tjej i min grupp som jag då ansåg var en av dom bästa. Jag började tävla mer och mer, bara i norrland men jag älskade känslan. Känslan att prestera någonting. Jag ville träna mer, försökte hinna med mer karateträning än innan men eftersom klubben inte hade så många träningstillfällen var det svårt. När jag började 8an så valde jag därför att börja med thaiboxning också. Jag tränade nu 8 pass i veckan och jag började förstå vilken liten vinnarskalle som trots allt fanns där bakom. På thaiboxningen var jag yngst, jag var minst och jag var i princip den enda tjejen. Killarnas attityd höll på att reta gallfeber på mig, men jag vägrade ge upp, jag vägrade lyssna när tränaren sa att jag inte behövde göra lika många upphopp som killarna. Kämpade som ett djur när det var tävling så att jag inte skulle komma sist. Erkände aldrig att det gjorde ont där dom sparkade på mig, till deras förtret och gav allt när jag hade chans att ge igen. Jag tränade över ett år karate och thaiboxning pararellt, men sedan sommarn innan jag skulle börja nian tog min pappa med mig på gym och jag älskade det. Jag fortsatte träna så ofta jag kunde, ca 7 pass i veckan. Och när jag sedan började nian till hösten hade jag bestämt mig. Min seriösa satsning på karate började då, när jag var 15, men hade innan jag kom hit inte kunskap och kompetens om hur jag skulle göra detta utan var mer ett slitdjur. Jag tränade 9 pass i veckan, var på gymmet halv sju på morgonen innan skolan, tränade varje kväll, var tränare ytterligare två. Mitt liv handlade om träningen men jag var ändå noga med att sköta skolan. Målet var karategymnasiet, jag visste att här fanns kompetensen och kunskapen som jag saknade. Min tidigare karatetränare var inte längre aktiv inom klubben och det fanns ingen som hade den kunskapen jag behövde, jag började tävla längre bort i sverige, det gick inget vidare, ändå kände jag att jag hade det inom mig. Jag for på läger, varje som var möjligt. Jag var tvungen att ta vara på det som fanns. Sen när jag flyttade hit blev saker annorlunda, jag som aldrig varit sjuk tidigare var mesta delen sjuk under år ett, jag ville verkligen prestera så jag började träna för mycket och för tidigt och kroppen satte alltid stop för mig. Sedan när jag äntligen var frisk, efter vårens 3 månader av konstant sjukdom så han jag bara jogga en gång och springa mitt första coopertest på en värdelös tid innan jag samma dag stukade foten så illa att jag gick på kryckor i över en vecka. hela sommarens löpträning var i princip paj, skötte dock min rehab bra så det gick så fort det kunde. Kom tillbaka till hösten, taggad. Började gå ned i vikt och verkligen träna hårt, jag kom i den bästa formen jag varit i relativt snabbt, jag tappade 10 kilo inför min seniordebut så jag skulle hamna i rätt viktklass och sen när vårterminen kom var jag med på allt, under 5 veckor for jag till island, norge, malmö och var upptagen med karaten varje helg. Jag var i bättre form än jag hade varit på länge. Sen började det igen. Hjärnskakning, slog upp knät och sedan inflammation på det. Och där står jag idag, med uppförsbacken framför mig, åter igen.
Aiming for the top
Jag är Elin, 18 år och siktar mot toppen i karate. För två år sedan flyttade jag 100 mil för att börja på karategymnasium i stockholm där jag fortfarande går. Tanken med min blogg är inte att jag ska framstå som ett skinande exempel eftersom det är något jag alltid strävar mot utan här på bloggen ska jag kunna vara ärlig. Det är inte alltid en dans på rosor, men det är det här jag har valt att göra. Jag kommer skriva om svårigheter, problem men också berömma mig själv eftersom det är något jag behöver träna mer på. Det är viktigt att förstå att jag enbart skriver den här bloggen för min egen skull, ingen annans.
För att göra en lång historia kort, när jag var yngre, till jag fyllde ungefär 12 var jag tjock, fysisk aktivitet var inte något som stod högt upp på min favoritlista. Att springa dom två hundra meterna från postlådan var något min pappa alltid utmanade mig till men som jag alltid misslyckades med. På idrotten var jag alltid den som gav upp först och jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon ville bedriva hård fysisk träning frivilligt. När jag var 9 tvingade mina föräldrar mig att börja i någon idrott, jag valde karate för att bli lite coolare än jag var. Första året hatade jag det, jag kan fortfarande känna blodsmaken komma upp ur halsen av uppvärmningens 400meter jogging som jag brukade göra innan jag istället började gå. Andra året var nog lika dant, större fokus var på klockan så att tiden skulle gå istället för vad tränaren hade att säga. Min pappa sa att jag fick sluta för att han skämdes för att jag visade sådant ointresse av att vara där, jag började spela fotboll en sommer istället, jag gick ned i vikt men skolkade alltid från löpningsträningarn. Jag var sämst i laget, och jag visste det. Jag blev aldrig vald att spela viktiga matcher och jag kände att fotbollen var ingenting för mig. Jag återgick till karaten, mest för att jag sagt det till mina kompisar när dom sa att jag hade slutat. Jag hamnade i en grupp med en ny tränare och plötsligt hände något. Han gjorde träningarna så roliga! Jag ville tillbaka, jag ville träna mer, jag ville verkligen bli bättre. Jag var absolut inte en av dom duktiga i gruppen, men jag fick en drivkraft som växte sig starke för varje träning när jag insåg att jag kunde. Jag tränade mina 3 pass i veckan, missade så lite som möjligt och så när jag var 13 så tävlade jag min första tävling. I katan gick det så dåligt, jag fick inte en flagga på 3 matrcher och jag ångrade verkligen att jag ställt upp, det var inte ett kvitto på hur dålig jag var jag ville ha. Men fightingen gick bättre, jag kom två. Förlorade bara mot en tjej i min grupp som jag då ansåg var en av dom bästa. Jag började tävla mer och mer, bara i norrland men jag älskade känslan. Känslan att prestera någonting. Jag ville träna mer, försökte hinna med mer karateträning än innan men eftersom klubben inte hade så många träningstillfällen var det svårt. När jag började 8an så valde jag därför att börja med thaiboxning också. Jag tränade nu 8 pass i veckan och jag började förstå vilken liten vinnarskalle som trots allt fanns där bakom. På thaiboxningen var jag yngst, jag var minst och jag var i princip den enda tjejen. Killarnas attityd höll på att reta gallfeber på mig, men jag vägrade ge upp, jag vägrade lyssna när tränaren sa att jag inte behövde göra lika många upphopp som killarna. Kämpade som ett djur när det var tävling så att jag inte skulle komma sist. Erkände aldrig att det gjorde ont där dom sparkade på mig, till deras förtret och gav allt när jag hade chans att ge igen. Jag tränade över ett år karate och thaiboxning pararellt, men sedan sommarn innan jag skulle börja nian tog min pappa med mig på gym och jag älskade det. Jag fortsatte träna så ofta jag kunde, ca 7 pass i veckan. Och när jag sedan började nian till hösten hade jag bestämt mig. Min seriösa satsning på karate började då, när jag var 15, men hade innan jag kom hit inte kunskap och kompetens om hur jag skulle göra detta utan var mer ett slitdjur. Jag tränade 9 pass i veckan, var på gymmet halv sju på morgonen innan skolan, tränade varje kväll, var tränare ytterligare två. Mitt liv handlade om träningen men jag var ändå noga med att sköta skolan. Målet var karategymnasiet, jag visste att här fanns kompetensen och kunskapen som jag saknade. Min tidigare karatetränare var inte längre aktiv inom klubben och det fanns ingen som hade den kunskapen jag behövde, jag började tävla längre bort i sverige, det gick inget vidare, ändå kände jag att jag hade det inom mig. Jag for på läger, varje som var möjligt. Jag var tvungen att ta vara på det som fanns. Sen när jag flyttade hit blev saker annorlunda, jag som aldrig varit sjuk tidigare var mesta delen sjuk under år ett, jag ville verkligen prestera så jag började träna för mycket och för tidigt och kroppen satte alltid stop för mig. Sedan när jag äntligen var frisk, efter vårens 3 månader av konstant sjukdom så han jag bara jogga en gång och springa mitt första coopertest på en värdelös tid innan jag samma dag stukade foten så illa att jag gick på kryckor i över en vecka. hela sommarens löpträning var i princip paj, skötte dock min rehab bra så det gick så fort det kunde. Kom tillbaka till hösten, taggad. Började gå ned i vikt och verkligen träna hårt, jag kom i den bästa formen jag varit i relativt snabbt, jag tappade 10 kilo inför min seniordebut så jag skulle hamna i rätt viktklass och sen när vårterminen kom var jag med på allt, under 5 veckor for jag till island, norge, malmö och var upptagen med karaten varje helg. Jag var i bättre form än jag hade varit på länge. Sen började det igen. Hjärnskakning, slog upp knät och sedan inflammation på det. Och där står jag idag, med uppförsbacken framför mig, åter igen.
Aiming for the top
Kommentarer
Trackback
